Redan på onsdag kväll den 9 juni börjar saker hända och vi åker till Huddinge sjukhus, men får åka hem igen. Torsdag den 10 mitt på dagen, då bilden är tagen, gör Amanda tydliga tecken att hon vill ut. Men sjukhusfolket tror att det dröjer ännu ett tag till och vi åker hem på nytt.

Vid tvåtiden natten mot 11 juni blir det än tydligare...vi åker in igen, denna gång för att stanna tills Amanda kommit ut. Lite lustgas på urtidiga morgonkvisten lindrar.

Men timmarna går, och Amanda verkar ha bestämt sig för att det nog ändå är ganska bra där hon är. Fortfarande mitt på dagen, fredagen den 11 juni, verkar inte mycket mer hända. Tant doktorn börjar fundera på om det inte är dags att få ut henne lite raskare än hon själv verkar ha tänkt sig.

Och så får det bli. 19.18 förlöses Amanda med kejsarsnitt, och i rummet utanför operationssalen står läkare och sköterskor och den oerhört nyblivne och förvirrade pappan som tar bilden runt 19.20 på sin två minuter gamla dotter.

Sådärja. Nu börjar det lugna sig. En stund i kuvösen ska man ligga, för säkerhets skull bara. Amanda verkar mest fundera på vad i helsefyr som pågår, en timme efter att hon sett världen för första gången. Det ser skumt ut, men jag håller mig nog passiv ett tag...

Vid tiotiden...hurra! Mamma har vaknat! Jag vill ha käk...nu!

Lördag! Det är ju lögardagen! Då passar det väl utmärkt att få ett första bad efter gårdagens batalj. Toppen! Mamma är redan på benen och torkar knytet omsorgsfullt.

Å så får man komma upp på mammas axel. Och där är pappa igen...med kameran nu också?! Jag är nog lite skeptisk.

Fast bara han lägger undan den där fåniga manicken så kanske man kan få slagga en stund...varmt och mjukt!