Tisdag kväll den 23 januari börjar det hända saker med den stora magen. Farmor och farfar rings in för att ta hand om storasyster, och strax efter midnatt den 24:e kommer vi in på Södertälje sjukhus; dit vi blev hänvisade från Huddinge sjukhus som hade fullt denna natt. Undersköterska Jana undersöker hur det står till med mor och barn inför den stora drabbningen.

Vid ett-tiden mitt i natten får vi komma in på förlossningssalen, och där pågår under dryga sex timmar ett märkligt skådespel, då naturen nästan av sig själv bestämmer hur och hur fort barnet skall lämna livmodern och vandra mot världen utanför. 07.30 är det över och Samuel ser ljuset för första gången. En stor stund, i synnerhet för modern som inte fick träffa den förstfödda förrän efter flera timmar. Men denna gång gick det enligt de urgamla planerna! Samuel är ca 20 sekunder gammal på bilden.

Några timmar senare har man fått på sig landstingets kläder och börjar vänja sig vid att andas luft...mammas famn är inte fel alls.

Redan mitt på dagen fick vi plats på "familjehotellet" på BB. Lite tur måste man ha ibland också. Och omgående skall man börja ha på sig de här ganska fåniga blöjorna. Bra tillfälle för pappa att börja lära känna lilla knytet...

Sen satte de på mig något varmt på huvudet så att jag inte skulle frysa i det lite svala rummet på BB. Emellanåt blev det tack-och-lov också lite lugnt så att man får vila en stund...

När man nästan har sprungit ett maraton så är man ju förstås trött...men också lite smutsig. Så då skall det badas. Tycker mamma och pappa åtminstone. Jag tycker nog jag kunde få sova lite mera.

Efter badet blev jag förstås betydligt renare. Det kanske borde vara trevligt på sitt sätt...men det struntar jag fullständigt i! För tio timmar sedan hade jag det varmt, mörkt och blött omkring mig. Nu är det ljust, bara nästan torrt och dessutom fryser man så tårna håller på att ramla av. Jag blir så otroligt upprörd!

Men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig, om det nu lockas med lite käk. Mamma är duktig på det här; hon har varit med förr. Så jag lärde mig busfort hur man gör.

På fredagen kom syrran för att hämta hem mig. "Titta Lillebooor" sa hon, fast så sa hon också att bäbisen var trött och att bäbisen sover. Och så var det ju faktiskt. Inte ens storasyster kan få mig att avbryta min skönhetssömn.

Inte segerkrans, men väl segerblommor fick vi, jag och mamma efter att ha vunnit vårt lopp. Det skall man ju ha, när man varit så fantastiskt duktiga!