Kapitel 3

OM SJÄLVFÖRTROENDE OCH SJÄLVKÄNSLA I VALSITUATIONEN
Så kommer vi till ett av det mest centrala valen i livet. Jag har hundratals gånger fått frågan om varför jag inte valde att syssla med musik på heltid. Varje gång jag har fått den frågan så har jag blivit smickrad och frustrerad på samma gång. Och jag har egentligen både tusen svar på den frågan och samtidigt inget svar alls. Men något slags reflektion även över detta känner jag är på sin plats. Om inte annat för att själv försöka sortera ut tankarna. Det här är, förutom mina barn, den mest avgörande frågan i livet för mig och jag tror inte det passerat många dagar sedan säg 1985 då jag inte tänkt på den här frågan.

Jag skulle kunna försöka rangordna skälen så här:
1) Självförtroende & självkänsla
2) Okunskap (med det menar jag ”inga närstående referenser till musikyrket”)
3) En viss fallenhet för matematik och fysik
4) En insikt om att det verkligen saknades ingejörer på 80-talet
5) En tro om att jag kunde ta det där med musiken senare

Det där med självförtroende och självkänsla är en lång diskussion i sig. Idag när detta skrivs, 2017, är jag 50 år och har både tämligen god självkänsla och tämligen gott självförtroende. Men så har det inte alltid varit. Det där med den initialt låga självkänslan kom tyvärr ganska tydligt från min mor. Vad som gjorde att hon alltid tyckte att allt ”var för någon annan och inte för oss” eller ”de andra kan en massa men vi kan inte” eller ”det där är för svårt för oss” eller allt prat om de där ”fina” och ”intelligenta” och ”bildade” människorna…det trasade sönder min egen självkänsla.

Jag minns ett tillfälle när jag kan ha varit 5-6 år eller så. Det var en sommarkväll i Luleå och det var bara jag och mamma hemma. Pappa var som vanligt ute och reste nånstans, det var han nästan alltid. Syrran var förstås inte hemma heller, det var hon ju aldrig – heller. Det var jag och mamma. Som vanligt. Vi satt nere i gillestugan, som det hette på den tiden. Ett källarrum med elak stickig djupmörkgrön matta av nåt konstigt slag. Jag gillade den aldrig. Den här kvällen hördes musik från gatan. Och det hördes att det hände nåt där, man hörde ibland röster och skratt och glam. Lille man förstod att det var fest därute. ”Gatufest” kallades det nog. Jag frågade mamma om det var så. ”Jo det är nåt med grannarna” sa hon. Ja men, sa jag, är det alla? Ja kanske, sa mamma, det är väl nån gatufest därute. Ja men, sa jag igen, varför är inte vi med? Mja, ja, nä, sa mamma, det där är inte för oss. Vi har det bra här.

Jag blir såhär i efterhand ganska rejält beklämd. Vad är det för konstig bild man delger sitt barn? Vi bodde i en finfin villa i ett helt ok område med andra helt ok villor. Inget speciellt liksom, det var en villaförort i Luleå. No more, no less. Och vår villa var verkligen inte sämre än nån annans. Snarare tvärtom höll jag på att säga; vi var hursomhelst inte dåligt ställda på nåt sätt – inte för att den sociala statusen egentligen hade spelat nån roll i det här fallet, det var fest och folk umgicks, lärde känna varandra och hade förhoppningsvis roligt. Men mamma satt och tryckte i gillestugan med sin sexåring och meddelade att det ”inte var för oss”. Fan också. Det skulle ta mig nästan 30 år att bli fri från den här idiotiska bilden av hur världen ser ut och det kostade mig troligen möjligheten att göra det jag egentligen var skapt för att göra, och som jag ville göra. Jag har genom livet fått delar av revansch på detta, men mitt liv kom att ta sig en annan vändning rent yrkesmässigt än musik. För det mesta var ju ”för nån annan”. ”Inte för oss”.  Och att hålla på med musik kanske inte riktigt heller var vad mamma ville. Läkare hade varit klockrent. Ingenjör, som det blev, dög helt ok. Men det är en ännu längre historia. Kanske senare.

Så, min mor var en tämligen extrem underdog, och utan att alls ha det som avsikt så drog hon med mig ner dit. Hennes egen historia var att hon, som framgår ovan i denna skrift, var ett av fyra syskon, och det tredje i ordningen för att vara exakt. Det hela är nåt i stil med att familjen Perttu inte hade råd att skicka alla fyra barn till ”högre utbildning” i Gällivare; det var inget märkvärdigt alls men det var något i stil med det som idag är gymnasium och något sådant fanns inte på närmare håll än i Gällivare. Det gick bara inte ihop med den familjekassa som fanns. Det första barnet, Irene, fick åka och studera till realexamen och bo inneboende nånstans. Till Svea, nummer 2, och Lilly nummer 3 fanns inte den möjligheten. Efter Lilly dröjde det fem år tills Kurth föddes, och när det var dags för lillpojken hade väl det ekonomiska läget stabiliserats någorlunda antar jag. Även Kurth fick, precis som sin äldsta storasyster, möjlighet att ta realen. Både Irene och Kurth hade nytta av sina respektive examina; Irene blev lärare och Kurth meteorolog och forskare; och lyckades i slutet av sitt yrkesliv knipa en professorstjänst.  Kvar var Svea och Lilly. Jag har aldrig hört att Svea har uttryckt något djupare kring detta och definitivt inte nåt negativt. Men Lilly…ja hon kände sig sviken och på nåt sätt bortsorterad. Och inte bara sviken utan dessutom besviken. Och förnärmad. Och kränkt. Hon blev på uppenbarligen på något sätt tvungen att acceptera sitt öde att inte ha blivit lika ”fin” som sin storasyster och sin lillebror, och det gjorde hon sannerligen på det sämsta av sätt. Hon blev tillbakadragen, bitter och nästan asocial istället. Kunde hon ha gjort annorlunda? Ja absolut. Hon kunde ha valt att inte känna sig undertryckt utan istället bestämt sig för att ge världen på nöten ungefär som jag gjorde med känslan av att alltid vara efter Håkan och Anders. Hon kunde ha pluggat senare när hon hamnade i ett bättre läge. Min pappa var en rätt liberal typ och hade inte motsatt sig det. Hon hade kunnat göra mycket för att förhindra det som det blev – en tämligen förgrämd, bitter ensamvarg som tyckte att världen behandlat henne illa. Jag säger inte att världen inte hade behandlat henne illa, för det hade den nog. Men saker och ting förändras och nya möjligheter uppstår. Och då hade mamma redan lagt ner. ”But not for me” finns det en jazzstandard som heter. Det är min mor i ett nötskal. Jag blir så fruktansvärt frustrerad när jag tänker på hur mycket detta kostade henne – och hur mycket det kostade mig! Faktiskt är det så det är och var länge.

För allt detta kom att påverka även min egen självkänsla och mitt eget självförtroende. Jag brann för musiken, och jag brann för att lira och sjunga, men jag hade nog alltid känslan av att jag inte skulle räcka till, att det bara är andra som kan bli riktig bra. När jag hörde något musikaliskt som var riktigt bra så gav jag liksom automatiskt upp direkt – inte skulle jag nånsin kunna bli sådär bra hur mycket jag än övade. Det var inte för mig. Jag levde hela tiden i känslan att den som var bättre än jag på något hade en magisk medfödd förmåga till att vara bättre på det där än jag, och den förmågan var ”för den personen” och inte för mig. Så att öva sig till nya höjder blev liksom onödigt och tågen gick ett efter ett. Jo, visst var mycket av det där mitt eget ansvar och jag tog det senare; men att alltid leva med den där känslan av att musik inte ”är för oss” var minst sagt avtändande.

Senare i livet fick jag flera gånger höra saker som att ”men du är ju så bra, du är ju nästan där, öva mer så är du snart ikapp”. En helt annan inställning således och i grunden väsentligt mer konstruktiv. Nog fan kan även jag bli bra på det jag vill bli bra på om jag jobbar tillräckligt på det. Visst, så enkelt är det förstås inte heller. Det finns lite för många människor med dåligt eller obefintligt omdöme som ställer sig och gör sig till allmänt åtlöje – se bara på de stackars ungdomarna i Idol och liknande tävlingar. Sådana som kanske matats med motsatsen: ”du är redan bäst och du kan allt och världen ligger framför dina fötter”. Det är säkert välriktat och välment, men om man inte heller lär ut till barnen och ungdomarna att sätta saker i relation till andra saker – inom industrin brukar man använda termen ”benchmarking” vilket är en ganska bra syssla – så kan det bli väldigt tokigt och det gör man TV-underhållning av idag.

Men att talangen fanns där vet jag nu, och det insåg jag själv också med åren men det blev ganska sena insikter. Då det nästan var för sent för att kunna specialsatsa och bli sådär bra som de där riktigt stora. Om man nu ville bli specialist på ett område till exempel saxofon vilket liksom var det enda jag kunde tänka mig då. Och då kommer man på skäl 2 enligt ovan: tänk om jag hade haft en mentor jag litade på när det gäller att kunna guida mig igenom vad man skulle kunna göra annat än att spela saxofon om man valde musiken som yrke. Idag sysslar jag med många olika saker som musikant och det innefattar flera olika blås, det innefattar piano, det innefattar ensembleledning, arrangering, komposition, teoriundervisning, gehörs- och improvisationsträning, projektledning…och en massa saker till. Det enda jag såg då som alternativ till att bli världens bäste saxofonist, det var att bli lärare i kommunala musikskolan och ha ointresserade och obegåvade elever som tvingades till musik av sina föräldrar. Även detta så dumt, och så okunnigt. Tänk om jag haft nån som kunnat berätta!

Så skäl 3, 4 och 5 fick bli de avgörande. Jag valde att inte söka till musikhögskolan. Jag hade betyg från gymnasiet som snart skulle ta mig in på Teknisk Fysik på KTH. Jag var redan då på väg att ge upp och inte blev det bättre i samband med mönstringen. Det kom ytterligare hinder i vägen, nämligen.